Dag 1 -Mellan älvar och eldsjälar
Landsbygdsriksdagen hade knappt börjat innan jag fick min första stora dos inspiration. Tillsammans med ett 40-tal deltagare från hela Sverige lämnade jag Umeå för inspirationsresan Mellan älvar och eldsjälar – en resa i handlingskraftens spår. Under dagen följde vi Vindelälven mot Skellefteå och gjorde stopp hos människor och verksamheter som på olika sätt arbetar för sina bygder. Det blev en dag fylld av berättelser om samarbete och människor som inte väntar på att någon annan ska lösa problemen.
Första stoppet var Tavelsjöbygden.
På bussen in mot byn fick vi höra tre personer från området berätta om livet längs älven och om hur mycket som händer när människor organiserar sig lokalt. Tavelsjö-Rödåbygdens utveckling, TuRe, återkom ständigt i berättelserna. Det handlade om vandringsleder, friluftsinitiativ och aktiviteter som lockar människor ut i naturen. Bland annat berättade de om satsningen ”Tio Toppar Tavelsjö”, som fått fler att upptäcka områdets naturvärden. Även vintertid används naturen som en mötesplats. Vi fick också höra om det kreativa initiativet där det placerades ut lotterikoder på bergstopparna vilket motiverade människor att vandra eller åka skidor dit under vintern. De många besöken trampade upp stigarna, vilket gjorde lederna mer lättillgängliga och samtidigt fick fler att röra på sig och komma ut i naturen. Isen på Tavelsjön prepareras också varje år så att människor kan träffas, åka skridskor och umgås.
Men det som gjorde starkast intryck på mig var berättelsen om hur byborna gick samman för att köpa en mark som kyrkan ville sälja. Genom lån från engagerade invånare och en lösning tillsammans med kyrkan kunde fastigheten stanna i lokalsamhällets händer. Vi fick också höra hur Sjöbacka vård- och omsorgsboende som riskerade att stängas kunde räddas genom lokalt engagemang. Under samtalen återkom vikten av dialog mellan invånare och kommun. Frågor om service, boende, vindkraft och framtida utveckling diskuteras löpande, och det märks att många känner ett ansvar för platsens framtid.
Ett av dagens mest speciella stopp var Kullar & Klang. Lisa och Tommy berättade om hur verksamheten vuxit fram ur en personlig tragedi. Efter att ha förlorat sin son Jon i en trafikolycka valde de att rikta sin energi mot att skapa något som kunde föra människor samman. Vi fick höra om deras visionsarbete där människor bjudits in för att prata om vad som är viktigt att bevara, stärka och utveckla längs Vindelälven. Tanken är att skapa fler noder längs älven där människor och verksamheter kan samarbeta och dra nytta av varandra. Först kom festivalen. Sedan caféet. Sedan konserterna, bröllopsevenemang och mötesplatsen. Idag är platsen en samlingspunkt längs älven där människor möts kring musik, kultur och idéer.
På väg mot nästa stopp tog Amanda och Isak från Rewilding Sweden över mikrofonen. Organisationen arbetar med restaurering av naturmiljöer längs älvarna i området. Men det blev snabbt tydligt att deras arbete handlar minst lika mycket om människor som om natur. När gamla flottledsrensade vattendrag ska återställas krävs dialog med markägare, föreningar och boende. Stenar som en gång flyttades undan för timmertransport läggs tillbaka för att skapa mer varierade vattenmiljöer. Vandringshinder för fisk ses över och åtgärdas. Samtidigt behöver hänsyn tas till kulturmiljöer och lokala värden. Ett exempel var en gammal kvarn från 1700-talet där man försöker hitta lösningar som både stärker fiskbestånden och respekterar platsens historia. Vi fick också höra om deras rewildingläger (Tips!) där deltagare kombinerar naturupplevelser med praktiskt arbete i landskapet. Tanken är att människor som själva deltar också får en starkare relation till platsen.
Under dagen återkom också frågor om skogen. En av deltagarna berättade om hur stora avverkningar förändrat landskapet kring hans hembygd. För många som väljer att bo på landsbygden är närheten till skogen och naturen en viktig del av livskvaliteten. När landskapet förändras påverkas därför inte bara naturvärden utan också människors relation till platsen. Samtalen påminde om att markanvändning ofta rymmer flera perspektiv samtidigt och att många av landsbygdens framtidsfrågor handlar om att balansera olika intressen.
Dagens sista större stopp gav ytterligare ett perspektiv på landskapet. Vi träffade renskötaren Leif Andersson som berättade om de förändringar han ser i sitt arbete. Han beskrev hur klimatförändringar påverkar betesförhållanden och hur förändringar i landskapet påverkar möjligheterna för rennäringen. Samtidigt betonade han vikten av dialog mellan markägare, skogsbruk och renskötsel. Det var ett samtal som påminde om hur många olika människor som är beroende av samma landskap, och hur viktigt det är att de kan prata med varandra.
Resan fortsatte med en presentation av biosfärområdet Vindelälven-Juhttátdahka. Namnet Juhttátdahka kommer från samiskan och syftar på rörelse, inte bara av människor utan också av renar, fiskar, idéer och kultur. Området omfattar ett av Europas få större fritt strömmande vattendrag och fungerar som en arena där olika aktörer kan testa nya arbetssätt och samarbeta kring gemensamma utmaningar. När de beskrev sitt arbete tänkte jag flera gånger på likheterna med Leadermetoden. Utgångspunkten är att lösningar blir bättre när många perspektiv får plats runt samma bord.
Dag 2 – Det som håller ihop samhället
Efter inspirationsresan längs Vindelälven fortsatte dag två på Landsbygdsriksdagen med seminarier och samtal. Ett av de pass som gjorde störst intryck på mig handlade om beredskap. När vi pratar om beredskap hamnar fokus ofta på resurser, teknik, logistik och organisation. Viktiga saker förstås. Men seminariet lyfte fram en annan dimension: relationer, nätverk och tillit. Bakom seminariet stod bland annat Bygdegårdarnas Riksförbund, Folkets Hus och Parker samt Studieförbundet Vuxenskolan. Gemensamt för dem är att de representerar organisationer som finns på plats i människors vardag, ofta långt innan en kris uppstår. Flera exempel visade hur civilsamhället gång på gång blivit avgörande när samhället ställs inför utmaningar. Vid flyktingskrisen 2015 kunde studieförbund och föreningar snabbt ställa om sin verksamhet eftersom de redan hade lokaler, nätverk och människor på plats. Vid stora skogsbränder var det ofta föreningar som fortsatte stötta drabbade långt efter att den akuta insatsen var över.
Det som återkom under seminariet var att offentliga organisationer ofta är bra på att bygga strukturer och leverera tjänster. Men de kan inte bygga den lokala tillit som växer fram mellan människor över tid. Den finns redan i bygdegårdar, föreningar, studiecirklar och lokala nätverk. Många föreningar vill bidra mer, men att de ofta möter hinder i kontakten med offentliga aktörer. Det finns en vilja att hjälpa till, men ibland upplevs samarbetet som svårt. Samtidigt byggs nya strukturer upp parallellt med sådant som redan finns. Ett exempel som nämndes handlade om en kommun som ville inventera samlingslokaler i ett område. Arbetet tog flera månader. Samtidigt fanns det redan organisationer på plats som både kände till lokalerna och människorna som använde dem. För den lokala kunskapen finns ofta redan på plats. Föreningar vet vilka människor som behöver nås. De vet vilka lokaler som fungerar. De vet vem man ska prata med när något behöver hända.
Seminariet lyfte också en viktig poäng. Beredskap får inte bli det enda argumentet för att stödja civilsamhället. Föreningar finns inte till för kriser. De finns till för vardagen. Det är genom vardagens aktiviteter, mötesplatser, studiecirklar, arrangemang och gemenskaper som relationerna byggs. Det är också därför de fungerar när något oväntat händer. Om vi vill att människor ska fortsätta ta ansvar, engagera sig och skapa mötesplatser behöver det också finnas långsiktiga förutsättningar för det. Utbildningar, stödstrukturer och resurser är inte kostnader som kan plockas bort utan konsekvenser. De är investeringar i sådant som tar lång tid att bygga upp men som snabbt kan försvinna. Civilsamhället är inte en reservdel som plockas fram när det behövs. Det är en kunskapsbank, ett nätverk och en bärande del av samhället.
Det här är bara några av de samtal, seminarier och möten som jag tog del av under Landsbygdsriksdagen 2026. Programmet innehöll betydligt mer än vad som ryms i ett blogginlägg, och för den som vill fördjupa sig finns mer information om konferensen här: https://landsbygdsriksdagen.se/
Avslutningsvis riktas nu blicken framåt. Nästa Landsbygdsriksdag arrangeras 2028 i Uppsala av Hela Sverige ska leva Uppsala län tillsammans med flera regionala och lokala aktörer. Det känns extra roligt att evenemanget kommer till vår del av landet, och vi på Upplandsbygd Loklat Ledd Utveckling ser fram emot att bidra i samarbetet inför 2028.Om du representerar en förening, organisation, ett företag eller ett lokalt initiativ i vårt område och är nyfiken på hur du kan vara delaktig, är du varmt välkommen att ta kontakt Hela Sverige ska leva Uppsala län: https://www.helasverige.se/uppsala/
Ha det fint! / Daniel